Jag insåg att jag inte tänker skriva om den internationella kvinnodagen. Jag tänker inte skriva om de kvinnor, som tvingas till tidiga giftermål, där de trots stora risker, föder många barn, och inte har något att säga till om utanför hemmet. Jag vill absolut inte skriva om de många omskurna kvinnorna, och allt vad det innebär för risker och för smärta.
Jag vill inte heller skriva om den rädsla som kvinnor har i Sverige för att bli sexuellt trakasserade, antastade och våldtagna, än mindre om dem som det blivit verklighet för.
Inte vill jag skriva om alla de flickor och kvinnor som sliter flitigt med studier, men av sin omgivning, främst andra kvinnor, får höra om glastak och berättar för dem hur mycket bättre de behöver vara än sina bröder för att ta sig fram i samhället.
Vill inte heller skriva om våld i hemmet, varken det våld som utövas av våldsamma män, eller våldsamma kvinnor, mot andra, mot varandra och mot barn.
Vill inte skriva om det för att om detta skrivs alla 364 andra dagar om året.
Istället vill jag skriva om att kvinnor faktiskt har det bra i Sverige. De lever längre än männen, de har större möjligheter att gå sin egen väg och forma sitt liv än vad män har. Friska, stolta och starka. Och det är väl nog så trevligt att ha en egen dag för.
söndag 8 mars 2015
onsdag 4 februari 2015
En rosa elefant i rummet
Läser en krönika av Patrik Kronqvist och funderar över varför han inte beskriver det uppenbara. Varför han stannar i sin analys.
Han gör observationen att Veronica Palm har svårt att förklara varför vänster-alternativet i Sverige har en begränsad mängd kvinnor i toppen. Och trots uttalad policy om matsatsen verkar hon vara tvungen att göra så osakliga och fåfänga utfall emot Anna Kinberg Batra, vilket gör det uppenbart hur smal den rosa åsiktskorridoren är. Men problemet är större än så: hela feministiska världsbilden håller allt snabbare på att falla i bitar.
Feminismen, oavsett partifärg, verkar så fast i mantra om könsroller, kvinnliga perspektiv och "mäns våld" att man har tappat det stora perspektivet. Feministisk jämställdhet är helt enkelt en rosa elefant. Den rosa elefanten i rummet.
Vi har aldrig levt i en tid där så många människor kan självförverkliga sig. Christina Hoff Sommers konstaterar i sin senaste video att könsspecifika valen ökar i hela västvärlden, och längst har det gått i länder som de nordiska och de nordamerikanska.
Hon frågar sig (menande) om det är på grund av att vi faktiskt har möjlighet att friare val som gör att vi gör mer traditionella val här än i t.ex. Indien, Kina eller Ryssland?
Samtidigt kan vi lätt konstatera att populärkulturen utanför kultursidornas papegojor också är alltmer könsseparativ, med kvinnliga gracer på gränsen till det löjliga och kraftfullare, aggressivare, maskulinare män.
I världen utanför utmanar både Ryssland och IS med militär makt det fria västerländska samhället. Vårt behov att försvara hos är större än på mycket längre. Detsamma gäller för övrigt civilsamhället som verkar bli allt råare. Tävling, aggression och makt, tre saker som anses som tydliga manliga attribut kan inte bara ignoreras. Vi märker det allt mer. Därför blir det också efterfrågade egenskaper för att möta hoten i vår omvärld. De flesta förstår det, även om det inte är så de vill ha det.
I vänsterkretsar är feminism också synonymt med antikapitalism, men det är delvis en syn som verkar ha övertagits av många liberala feminister. Och trots de orättvisor som finns, vet vi att det är det enda sättet att skapa välstånd och bekämpa fattigdom, ett förhållande som beskrivs väl här. Man behöver inte gilla det för att inse att det faktiskt förhåller sig så. Utan välstånd finns det inget som motiverar ett system som bygger på att lösa konflikter med fredliga medel, som handel och andra kulturutbyten. Även om vi inte vill se det, så vet i alla fall vår kulturs fiender att så är fallet, och utnyttjar det cyniskt.
Den utopi som feminister försöker få oss att vilja sträva mot oavsett politisk färg, visar sig alltmer som omöjlig, och fylld med önskemål som inte bara är oförenliga utan också potentiellt farliga, både vad gäller vår säkerhet, vårt välstånd och våra livsdrömmar.
Jag har inget emot att folk kallar sig feminister. Problemet uppstår när de i ordet lägger alltmer trånga och orealistiska mål. Den rosa elefanten i rummet. Men få vågar prata om just det. Kanske av rädsla för att bli utmålade som antifeminister och "rasister", något väldigt påtagligt i den sfär som Patrik Kronqvist lever av.
Han gör observationen att Veronica Palm har svårt att förklara varför vänster-alternativet i Sverige har en begränsad mängd kvinnor i toppen. Och trots uttalad policy om matsatsen verkar hon vara tvungen att göra så osakliga och fåfänga utfall emot Anna Kinberg Batra, vilket gör det uppenbart hur smal den rosa åsiktskorridoren är. Men problemet är större än så: hela feministiska världsbilden håller allt snabbare på att falla i bitar.
Feminismen, oavsett partifärg, verkar så fast i mantra om könsroller, kvinnliga perspektiv och "mäns våld" att man har tappat det stora perspektivet. Feministisk jämställdhet är helt enkelt en rosa elefant. Den rosa elefanten i rummet.
Vi har aldrig levt i en tid där så många människor kan självförverkliga sig. Christina Hoff Sommers konstaterar i sin senaste video att könsspecifika valen ökar i hela västvärlden, och längst har det gått i länder som de nordiska och de nordamerikanska.
Hon frågar sig (menande) om det är på grund av att vi faktiskt har möjlighet att friare val som gör att vi gör mer traditionella val här än i t.ex. Indien, Kina eller Ryssland?
Samtidigt kan vi lätt konstatera att populärkulturen utanför kultursidornas papegojor också är alltmer könsseparativ, med kvinnliga gracer på gränsen till det löjliga och kraftfullare, aggressivare, maskulinare män.
I världen utanför utmanar både Ryssland och IS med militär makt det fria västerländska samhället. Vårt behov att försvara hos är större än på mycket längre. Detsamma gäller för övrigt civilsamhället som verkar bli allt råare. Tävling, aggression och makt, tre saker som anses som tydliga manliga attribut kan inte bara ignoreras. Vi märker det allt mer. Därför blir det också efterfrågade egenskaper för att möta hoten i vår omvärld. De flesta förstår det, även om det inte är så de vill ha det.
I vänsterkretsar är feminism också synonymt med antikapitalism, men det är delvis en syn som verkar ha övertagits av många liberala feminister. Och trots de orättvisor som finns, vet vi att det är det enda sättet att skapa välstånd och bekämpa fattigdom, ett förhållande som beskrivs väl här. Man behöver inte gilla det för att inse att det faktiskt förhåller sig så. Utan välstånd finns det inget som motiverar ett system som bygger på att lösa konflikter med fredliga medel, som handel och andra kulturutbyten. Även om vi inte vill se det, så vet i alla fall vår kulturs fiender att så är fallet, och utnyttjar det cyniskt.
Den utopi som feminister försöker få oss att vilja sträva mot oavsett politisk färg, visar sig alltmer som omöjlig, och fylld med önskemål som inte bara är oförenliga utan också potentiellt farliga, både vad gäller vår säkerhet, vårt välstånd och våra livsdrömmar.
Jag har inget emot att folk kallar sig feminister. Problemet uppstår när de i ordet lägger alltmer trånga och orealistiska mål. Den rosa elefanten i rummet. Men få vågar prata om just det. Kanske av rädsla för att bli utmålade som antifeminister och "rasister", något väldigt påtagligt i den sfär som Patrik Kronqvist lever av.
torsdag 22 januari 2015
Antisemitismen i Sverige
I går sände Uppdrag Granskning ett uppmärksammat reportage om den växande antisemitismen i Sverige. Jag har själv inte sett reportaget, men av reaktionerna att döma var det fullkomligt vedervärdigt.
Däremot ägnade jag en del av kvällen till att lyssna på Lilla Drevet, som tog upp antisemitismen utifrån ett annat perspektiv. Trots att fyra judar mördades i terrorattentatet i Paris, just för att de var judar, har diskussionerna om detta varit mer eller mindre tysta. Nästan all diskussion har landat kring hur vi ska motverka islamofobin. Jag har själv funderat en hel del kring detta men i Lilla Drevet förde man diskussionen till punkt.
Lika intressant var att de drog en ofrånkomlig slutsats: orsaken till att antisemitismen inte diskuteras i Sverige beror på att den inte passar in i den konventionella postmarxistiska beskrivningen av rasism. Detta är så anmärkningsvärt att jag tar det en gång till: orsaken till att antisemitismen inte diskuteras i Sverige beror på att den inte passar in i den konventionella postmarxistiska beskrivningen av rasism.
Det finns tre saker som gör detta extra känsligt för vänstern. Det ena är att det den postmarxistiska teorin anses vara så allmängiltig att denna borde innefatta även antisemitismen ifall den skulle vara användbar. Men betydligt allvarligare är själva sakfrågan. Rasism är inte vilken fråga som helst för postmarxisterna. Nej, det är den allra viktigaste frågan de har. Det är ondska i dess allra renaste form. Den tredje biten är att om antisemitism inte är så allvarligt då närmar de sig en nazistiska uppfattningarna i en av nazisternas kanske allra viktigaste fråga.
Nej, de två bilderna av antisemitismen i Sverige måste bli ett uppvaknande för de politiker och makthavare som fortfarande har delar av förståndet kvar. Det är dags att vända denna vänster ryggen och börja se efter andra lösningar att bygga ett samhälle med mindre hat och mindre motsättningar.
Däremot ägnade jag en del av kvällen till att lyssna på Lilla Drevet, som tog upp antisemitismen utifrån ett annat perspektiv. Trots att fyra judar mördades i terrorattentatet i Paris, just för att de var judar, har diskussionerna om detta varit mer eller mindre tysta. Nästan all diskussion har landat kring hur vi ska motverka islamofobin. Jag har själv funderat en hel del kring detta men i Lilla Drevet förde man diskussionen till punkt.
Lika intressant var att de drog en ofrånkomlig slutsats: orsaken till att antisemitismen inte diskuteras i Sverige beror på att den inte passar in i den konventionella postmarxistiska beskrivningen av rasism. Detta är så anmärkningsvärt att jag tar det en gång till: orsaken till att antisemitismen inte diskuteras i Sverige beror på att den inte passar in i den konventionella postmarxistiska beskrivningen av rasism.
Det finns tre saker som gör detta extra känsligt för vänstern. Det ena är att det den postmarxistiska teorin anses vara så allmängiltig att denna borde innefatta även antisemitismen ifall den skulle vara användbar. Men betydligt allvarligare är själva sakfrågan. Rasism är inte vilken fråga som helst för postmarxisterna. Nej, det är den allra viktigaste frågan de har. Det är ondska i dess allra renaste form. Den tredje biten är att om antisemitism inte är så allvarligt då närmar de sig en nazistiska uppfattningarna i en av nazisternas kanske allra viktigaste fråga.
Nej, de två bilderna av antisemitismen i Sverige måste bli ett uppvaknande för de politiker och makthavare som fortfarande har delar av förståndet kvar. Det är dags att vända denna vänster ryggen och börja se efter andra lösningar att bygga ett samhälle med mindre hat och mindre motsättningar.
tisdag 20 januari 2015
Bra för vad?
I en svulstig krönika, frågar sig Göran Rosenberg om det inte ändå vore bättre om vi alla sa nej till Charlie Hebdo. Han menar att denna satir är skadlig för ett land som Frankrike och menar att aktionen (som tog död på 12 personer i samband med attentatet och ytterligare 8 senare) och antyder att det lätt kan rationaliseras av de som utförde attentatet därför att Frankrike är ett rasistiskt land där man utan skrupler tillåter sig slå ner och spotta på den marginaliserade muslimska minoriteten i landet. Han tycker sig se ett samband mellan denna attityd och Front Nationals framgångar.
Han upprepar gång på gång varför satiren från Charlie Hebdo är skadlig för samhället:
och avslutar
Han menar att det finns två sorters satir, den goda satiren, slår uppåt, och den dåliga, Charlie Hebdos, som slår uppifrån och utifrån, och att det på något sätt är provokatörens ansvar att sätta sig in i realiteterna.
Man kan ana att han själv inte tycker tidningen är rolig, och försöker förklara varför. Jag tycker inte heller om satirteckningarna från Charlie Hebdo. De är elaka och även om det finns mycket underfundigheter, som man som svensk inte riktigt kan uppfatta förrän det blir förklarat, så har säkert tidningen varit medveten om att många bara kommer se den enklare förklaringen, den som bara är elak.
Jag har full förståelse för att personer kan bli arga över deras innehåll. Kanske är det också att tidskriften har den slagsida mot driften med muslimer eller Islam, han påstår. Det vet jag inte. Vad jag har förstått är det inte fullt så enkelt.
Men att dra det därifrån till att hävda att det blivit ett självändamål med yttrandefrihetenoch att detta står i motsats till en önskan om "ett bättre samhälle" är ett katastrofalt felslut.
Självklart är inte yttrandefriheten ett självändamål, men den har visat sig vara en förutsättning för att ett samhälle ska kallas demokratiskt. Utan yttrandefriheten blir rädslan, aggressionen och misstänksamheten än högre, och så även konflikterna. Utan den kan Göran Rosenberg och andra med honom fortsätta att odla myten om den gode tyrannen, den goda enpartistaten, utan att bli emotsagd. I sådana stater där det officiellt är så att alla är nöjda med den rådande ordningen, är rädslan för att göra fel och konsekvenserna av det så oerhört mycket tydligare. Det berättar de som upplevt det, i det kommunistiska Östeuropa, Kina, Nordkorea och andra liknande länder.
Han skriver vidare att god satir slår uppåt, men att det blivit allt vanligare med elaka satiren som slår emot de marginaliserade. Bortsett från att jag inte tror det är sant, att denna genre snarare minskat med åren, finns ett problem till: Vem är han att avgöra vad som är uppåt eller neråt i hierarkierna? Vem är någon att göra det förutom den som skapar satiren. Den satir som jag hittills sätt riktar sig huvudsakligen emot de självgoda och självpåtagna ledarna, som oftast har både tagit en orubbligt extremistisk ståndpunkt och som rationaliserar det med en oberörbar gudom eller märkliga ideologiska teser. Många av dem har inga problem att utnyttja de som de säger sig representera i för sin egen vinning, med hjälp av marginaliseringen.
Själv tror jag att udden på satiren skulle bli bra mycket trubbigare utan dessa självgoda människor som skriker efter censur och självcensur. Det är inte bara rätt utan också nödvändigt att kritisera dem. Att de sedan även skvätter över på andra som inte är fullt så förtjänade av dem är visserligen tråkigt, men det skulle vara ännu värre om satiren inte tilläts alls. Inte minst för dem.
Han upprepar gång på gång varför satiren från Charlie Hebdo är skadlig för samhället:
"sådana provokationer under sådana omständigheter är bra för att provocera fram rädsla, aggression, misstänksamhet och mycket annat som ökar konflikterna i det demokratiska samhället och försvagar det."
och avslutar
"Det blir också lätt så när yttrandefriheten förvandlas från medel till mål och rätten att provocera allt och alla ska anses stå över varje diskussion om vad det ska vara bra för."
Han menar att det finns två sorters satir, den goda satiren, slår uppåt, och den dåliga, Charlie Hebdos, som slår uppifrån och utifrån, och att det på något sätt är provokatörens ansvar att sätta sig in i realiteterna.
Man kan ana att han själv inte tycker tidningen är rolig, och försöker förklara varför. Jag tycker inte heller om satirteckningarna från Charlie Hebdo. De är elaka och även om det finns mycket underfundigheter, som man som svensk inte riktigt kan uppfatta förrän det blir förklarat, så har säkert tidningen varit medveten om att många bara kommer se den enklare förklaringen, den som bara är elak.
Jag har full förståelse för att personer kan bli arga över deras innehåll. Kanske är det också att tidskriften har den slagsida mot driften med muslimer eller Islam, han påstår. Det vet jag inte. Vad jag har förstått är det inte fullt så enkelt.
Men att dra det därifrån till att hävda att det blivit ett självändamål med yttrandefrihetenoch att detta står i motsats till en önskan om "ett bättre samhälle" är ett katastrofalt felslut.
Självklart är inte yttrandefriheten ett självändamål, men den har visat sig vara en förutsättning för att ett samhälle ska kallas demokratiskt. Utan yttrandefriheten blir rädslan, aggressionen och misstänksamheten än högre, och så även konflikterna. Utan den kan Göran Rosenberg och andra med honom fortsätta att odla myten om den gode tyrannen, den goda enpartistaten, utan att bli emotsagd. I sådana stater där det officiellt är så att alla är nöjda med den rådande ordningen, är rädslan för att göra fel och konsekvenserna av det så oerhört mycket tydligare. Det berättar de som upplevt det, i det kommunistiska Östeuropa, Kina, Nordkorea och andra liknande länder.
Han skriver vidare att god satir slår uppåt, men att det blivit allt vanligare med elaka satiren som slår emot de marginaliserade. Bortsett från att jag inte tror det är sant, att denna genre snarare minskat med åren, finns ett problem till: Vem är han att avgöra vad som är uppåt eller neråt i hierarkierna? Vem är någon att göra det förutom den som skapar satiren. Den satir som jag hittills sätt riktar sig huvudsakligen emot de självgoda och självpåtagna ledarna, som oftast har både tagit en orubbligt extremistisk ståndpunkt och som rationaliserar det med en oberörbar gudom eller märkliga ideologiska teser. Många av dem har inga problem att utnyttja de som de säger sig representera i för sin egen vinning, med hjälp av marginaliseringen.
Själv tror jag att udden på satiren skulle bli bra mycket trubbigare utan dessa självgoda människor som skriker efter censur och självcensur. Det är inte bara rätt utan också nödvändigt att kritisera dem. Att de sedan även skvätter över på andra som inte är fullt så förtjänade av dem är visserligen tråkigt, men det skulle vara ännu värre om satiren inte tilläts alls. Inte minst för dem.
För övrigt är ju en poäng med yttrandefrihet just att de starka och många inte ska kunna förtrycka de små, få o svaga
— Johan Lundberg (@JohanLundberg) 20 januari 2015tisdag 13 januari 2015
Lägre ambitionsnivå och en teori om våld
Det har rasslat till med besökare på bloggen, och det är roligt. Kul att ni kommer in och läser. Inser dock att min ambitionsnivå med förmåga att producera ett dagligt inlägg var nog tyvärr lite stor.
Ni får väl se var det landar någonstans. Själv vet jag inte.
Jag klev in här ikväll för att skriva ett inlägg som jag funderat på länge. Väldigt länge. Och som förmodligen kommer behöva kompletteras. Det saknar källor för det är mina egna funderingar. Men när sådant som skrivs som självskrivet är så bakvänt och feltänkt behövs någon som säger ifrån. Den teori jag pratar om är att människor skulle fostras till våld, lära sig våld. Det är teori som helt enkelt inte stämmer.
Jag tycker det är mycket märkligt att människor som skriver om våld bortser från det självklara. Våld, i all väsentlighet, är medfött. Vi har det i oss. Alla. Det är tydligt när man ser små barn, som inte har något problem att bråka eller slåss. De slåss med händer och armar, de sparkar och några av dem biter. Har de lärt sig det av sin omgivning? Nej, knappast. Men det är en del av vårt biologiska arv.
Vad gör då att vi är så fredliga om det är så att våldet är en del av vårt genetiska arv, när det naturliga tillståndet är våld? Socialiseringen förstås. Och i socialiseringen lär vi oss tydligt konsekvenser av våld och att ta avstånd från det. Och för att vi ska lära oss leva fredligt krävs alltid goda förebilder, sådana som kan visa skillnaden mellan våldsamma, aggressiva metoder, och sätt att klara konflikter utan att ta till nävarna.
Ju mer aggression en person har i sig, desto viktigare är det att den personen lär sig att hantera ilskan och kanalisera frustrationen. Och desto svårare är det att det lyckas.
När det pratas om det manliga våldet och sättet vi män skulle fostras in i det, så blir det fel. Som i artikeln i förra blogginlägget. Teorierna stämmer helt enkelt inte. Och problemet med felaktiga teorier är att de snarare underblåser än löser den problematik man vill belysa eller bekämpa. Speciellt när det förmodligen är tvärtom.
Ni får väl se var det landar någonstans. Själv vet jag inte.
Jag klev in här ikväll för att skriva ett inlägg som jag funderat på länge. Väldigt länge. Och som förmodligen kommer behöva kompletteras. Det saknar källor för det är mina egna funderingar. Men när sådant som skrivs som självskrivet är så bakvänt och feltänkt behövs någon som säger ifrån. Den teori jag pratar om är att människor skulle fostras till våld, lära sig våld. Det är teori som helt enkelt inte stämmer.
Jag tycker det är mycket märkligt att människor som skriver om våld bortser från det självklara. Våld, i all väsentlighet, är medfött. Vi har det i oss. Alla. Det är tydligt när man ser små barn, som inte har något problem att bråka eller slåss. De slåss med händer och armar, de sparkar och några av dem biter. Har de lärt sig det av sin omgivning? Nej, knappast. Men det är en del av vårt biologiska arv.
Vad gör då att vi är så fredliga om det är så att våldet är en del av vårt genetiska arv, när det naturliga tillståndet är våld? Socialiseringen förstås. Och i socialiseringen lär vi oss tydligt konsekvenser av våld och att ta avstånd från det. Och för att vi ska lära oss leva fredligt krävs alltid goda förebilder, sådana som kan visa skillnaden mellan våldsamma, aggressiva metoder, och sätt att klara konflikter utan att ta till nävarna.
Ju mer aggression en person har i sig, desto viktigare är det att den personen lär sig att hantera ilskan och kanalisera frustrationen. Och desto svårare är det att det lyckas.
När det pratas om det manliga våldet och sättet vi män skulle fostras in i det, så blir det fel. Som i artikeln i förra blogginlägget. Teorierna stämmer helt enkelt inte. Och problemet med felaktiga teorier är att de snarare underblåser än löser den problematik man vill belysa eller bekämpa. Speciellt när det förmodligen är tvärtom.
lördag 10 januari 2015
Dagens foliehatt tilldelas...
... tidningen ETC för den hermeneutiska utredningen av sambandet mellan extremism och manlighet:
Jaha, det är så det funkar?
Och i morgon ser jag fram emot artikeln om pennan som fallossymbol.
Extremisten är en man
(länk via unvis.it)
"Religionen eller ideologin är inte de gemensamma nämnarna. Religion och ideologi kan inte anses vara orsaken. Det skulle det kunna ha varit om det bara var låt oss säga vänsterextremister som utövade våld – men så är det ju inte.
Nej, den gemensamma nämnaren är att det är MÄN som begår våldshandlingarna. Våldet och terrorn är ett MANSPROBLEM. Orsaken är att många maskuliniteter fordrar våld som en konstitutiv del när de formeras."
Jaha, det är så det funkar?
Och i morgon ser jag fram emot artikeln om pennan som fallossymbol.
fredag 9 januari 2015
Tusentals judar lämnar Frankrike
Detta var en av Sveriges Radios huvudnyheter i tisdags.
Tänk om det ändå stannat vid det.
Tillägg:
Johan Lundberg lade ut ett kapitel av sin bok "Ljusets fiender" under dagen på Twitter. Läs den! Och följ @JohanLundberg på twitter.
Ett hårdare klimat med ökad antisemitism i Frankrike är en förklaring till att familjer lämnar allt.
Judiska organisationer i Frankrike beskriver året som katastrofalt med våldsdåd där judar blivit misshandlade för att de är just judar.
Tänk om det ändå stannat vid det.
Tillägg:
Johan Lundberg lade ut ett kapitel av sin bok "Ljusets fiender" under dagen på Twitter. Läs den! Och följ @JohanLundberg på twitter.
The new world we live in #CharlieHebdo pic.twitter.com/FzwE7O4Pb4
— Martin Daubney (@MartinDaubney) 9 januari 2015
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)