Han upprepar gång på gång varför satiren från Charlie Hebdo är skadlig för samhället:
"sådana provokationer under sådana omständigheter är bra för att provocera fram rädsla, aggression, misstänksamhet och mycket annat som ökar konflikterna i det demokratiska samhället och försvagar det."
och avslutar
"Det blir också lätt så när yttrandefriheten förvandlas från medel till mål och rätten att provocera allt och alla ska anses stå över varje diskussion om vad det ska vara bra för."
Han menar att det finns två sorters satir, den goda satiren, slår uppåt, och den dåliga, Charlie Hebdos, som slår uppifrån och utifrån, och att det på något sätt är provokatörens ansvar att sätta sig in i realiteterna.
Man kan ana att han själv inte tycker tidningen är rolig, och försöker förklara varför. Jag tycker inte heller om satirteckningarna från Charlie Hebdo. De är elaka och även om det finns mycket underfundigheter, som man som svensk inte riktigt kan uppfatta förrän det blir förklarat, så har säkert tidningen varit medveten om att många bara kommer se den enklare förklaringen, den som bara är elak.
Jag har full förståelse för att personer kan bli arga över deras innehåll. Kanske är det också att tidskriften har den slagsida mot driften med muslimer eller Islam, han påstår. Det vet jag inte. Vad jag har förstått är det inte fullt så enkelt.
Men att dra det därifrån till att hävda att det blivit ett självändamål med yttrandefrihetenoch att detta står i motsats till en önskan om "ett bättre samhälle" är ett katastrofalt felslut.
Självklart är inte yttrandefriheten ett självändamål, men den har visat sig vara en förutsättning för att ett samhälle ska kallas demokratiskt. Utan yttrandefriheten blir rädslan, aggressionen och misstänksamheten än högre, och så även konflikterna. Utan den kan Göran Rosenberg och andra med honom fortsätta att odla myten om den gode tyrannen, den goda enpartistaten, utan att bli emotsagd. I sådana stater där det officiellt är så att alla är nöjda med den rådande ordningen, är rädslan för att göra fel och konsekvenserna av det så oerhört mycket tydligare. Det berättar de som upplevt det, i det kommunistiska Östeuropa, Kina, Nordkorea och andra liknande länder.
Han skriver vidare att god satir slår uppåt, men att det blivit allt vanligare med elaka satiren som slår emot de marginaliserade. Bortsett från att jag inte tror det är sant, att denna genre snarare minskat med åren, finns ett problem till: Vem är han att avgöra vad som är uppåt eller neråt i hierarkierna? Vem är någon att göra det förutom den som skapar satiren. Den satir som jag hittills sätt riktar sig huvudsakligen emot de självgoda och självpåtagna ledarna, som oftast har både tagit en orubbligt extremistisk ståndpunkt och som rationaliserar det med en oberörbar gudom eller märkliga ideologiska teser. Många av dem har inga problem att utnyttja de som de säger sig representera i för sin egen vinning, med hjälp av marginaliseringen.
Själv tror jag att udden på satiren skulle bli bra mycket trubbigare utan dessa självgoda människor som skriker efter censur och självcensur. Det är inte bara rätt utan också nödvändigt att kritisera dem. Att de sedan även skvätter över på andra som inte är fullt så förtjänade av dem är visserligen tråkigt, men det skulle vara ännu värre om satiren inte tilläts alls. Inte minst för dem.
För övrigt är ju en poäng med yttrandefrihet just att de starka och många inte ska kunna förtrycka de små, få o svaga
— Johan Lundberg (@JohanLundberg) 20 januari 2015
