En fundering

På DI skriver idag PM Nilsson om decemberöverenskommelsen, och det lilla jag sett på twitter rasar vänstern (som vanligt) och SD hyllar artikeln. Det är ganska symtomatiskt för den postvalstraumatiska period vi lever i. Huruvida någon av dem har rätt är jag inte man nog att veta, men jag tror båda av dem drar det på tok långt ut mot det extrema i den närmast ryggradsmässiga reaktionen. Min egen ståndpunkt angående artikeln är att jag tycker PM Nilsson drar sina slutsatser för långt, men helt fel har han inte. Kan finnas tillfälle att komma tillbaka till det.

Gång på gång återkommer vänstern till samma mantra: "Den som skriver sådant här delar inte vår värdegrund."

Vad menar de med "värdegrund"? Jag vet inte vad de menar med det. Jag förstår det helt enkelt inte. Men jag försöker.

Den högst naiva bild som jag ser är människor som gör följande prioriteringar för att skapa sin världsbild: Man utgår från någon form av värdering, man väljer sedan de fakta man anser tala för sin värdering och motiverar sedan sina politiska åsikter och handlingssätt utifrån detta. För mig är det helt bakvänt. Det är en tillbakagång till det vi hade innan Upplysningen. Då utgick värderingarna från religionen, men religionen avskalat från de övernaturliga inslagen är egentligen också bara grunden för en uppsättning värderingar.

Angreppssättet är ändå naturligt. Bortsett från just Upplysningen är det så som alla kända kulturer har skapat sin politik, och trots Upplysningen har det alltid dominerat gemene mans sätt att handla. Däremot har det tack vare de demokratiska konstitutionerna, med USAs i spetsen, länge skett en strävan emot att vända ordningen av fakta och värderingar som samhällsmodell: När fakta talar emot värderingarna är det läge att byta värderingar mot de fakta som föreligger, inte bortse från dem. Det handlar egentligen inte om att sätta fakta före värderingar. Jag tror inte någon kan se fakta värderingsfritt, och därför kunna helt förutsättningslös göra en korrekt värdering av det vi vet. Snarare handlar det om en process där man successivt inser att vissa värderingar inte håller för de fakta man har på handen och sakta transformerar sina värderingar därefter.

De fakta som jag syftar på handlar om negativa konsekvenserna av mångkultur, och att sådant nu blir belyst. Från mitt sätt att se det är det absurt att man vägrar se att sådana finns: hur kan man göra någonting åt det som inte fungerar om man inte beredd att ta reda på varför det inte fungerar? Men vänstern reagerar annorlunda. För några av dem handlar det om att så länge som möjligt bortse från de negativa konsekvenserna. Sticka huvudet i sanden. Andra delar av vänstern förenas med avgrundshögern. För dem är konflikt i grund och botten något gott och nödvändigt, eftersom det bara är ur denna konflikt som det nya utopiska samhället kan resa sig. Sanningar kan inte baseras på fakta från ett "sjukt samhälle" som de båda upplever detta är och därför fullkomligt legitimt att blunda för.

Nu tycker jag inte heller man ska vara blind för att extremhögern använder samma schema som vänstern: värderingar före fakta. Att känna igen det är att känna igen extremisten eller fanatikern. Att fakta seglar upp som upplevs tala immigrationsmotståndarnas sak är inte detsamma som att säga att immigration är fel. För dessa är att tala positivt om invandring och mångkultur något de inte vill veta av.

Men tillbaka till frågan: Vad menas med "värdegrund"? Jag vet fortfarande inte. Kanske det bara betyder något för den som i varje viktigt sammanhang sätter värderingar före fakta.

Det politiskt korrekta

När vi i den ironiska generationen kommunicerar med dödsallvarliga-intersektionella-aktivistgenerationen uppstår gärna missförstånd.

— Krimtänk (@MalinNavelso) 25 september 2014

Jag kommer att tänka på denna underbara Tweet när jag läser dagens ledare från DN.

Veckan före jul skrev elva ”tunga svenska namn”, bland andra Andres Lokko, Johan Renck och Farnaz Arbabi, en debattartikel på Nyheter 24. ”PK är det finaste vi har”, löd rubriken...

Man måste tillhöra den "dödsallvarliga-intersektionella-aktivistgenerationen" för att ens komma på tanken att vilja försvara något som kallas Politiskt Korrekt", och vi från den ironiska generationen kan inget annat än fnittra högt, innan vi sågar det utmed fotknölarna. Att referera till något av variation, allt ifrån spontanitet till, till färdiga tankar om korrekt, och dessutom "politiskt", kan aldrig bli annat än löjeväckande. Men det är vad de själva anser uttrycket innehåller och beskriver.

I själva verket är det politiskt korrekta bara en bisarr och till banalitet förenklad tillämpning av poststrukturella maktperspektiv utgående ifrån identitetspolitiska indelningar. Det är därför helt politiskt korrekt att vara antisemit om man som många av dessa nissar tror på den judiska världskonspirationen. Det är helt okej att blunda för den rasism som pågår i stort sett i alla länder utanför den kapitalistvästliga kultursfären, precis som det också är fullkomlig politiskt korrekt att blunda för kränkande av homosexuella, kvinnoförtryck och barnäktenskap utanför denna kultursfär.

DN-ledaren tar upp ytterligare en intressant aspekt nämligen den om tolerans, formulerad i bloggen Slate Star Codex. Att den tolerans som det talas om aldrig omfattas av grupper utanför de egna preferenserna är uppenbart för var och en som fördjupat sig i ämnet, eller drabbats av det personligen. Människor som fått erfara detta är bland annat pionjärerna inom gay-rörelsen, de homosexuella männen, som till stor del ställs utanför. Än mer de transsexuella kvinnorna (MtK) vars situation leder till ett stort antal självmord och ett ansenligt antal mord varje år.

Så om politisk korrekthet egentligen bara är en blindhet inför den egna gruppens intolerans, är det då så konstigt med den mobbning och de trakasserier som följer i dess spår?

Uppdaterat:

I svenskan hittade jag denna artikel om politiska korrekthetens förmodade tolerans: ”Tolerans dödar muslimska kvinnor”

Alla är som sagt var inte så förtjusta i att bli tagna med byxorna nere. Men vi får hålla oss till tåls tills nästa vecka för att få ett svar:

Årets dummaste text är förmodligen redan skriven. Nästa vecka ska jag utveckla varför. http://t.co/DFwyHTrj4Y pic.twitter.com/ptjTsv3A9h

— Åsa Linderborg (@AsaLinderborg) 4 januari 2015

Uppdaterat: 2015-01-07 med denna länk om bögars rätt att skaffa barn.

De skrattar åt oss

Och vem kan säga emot dem? Nej, britter och amerikaner kanske inte riktigt förstår allt som händer. En hel del fakta får de om bakfoten, bland annat att Feministiskt Initiativ kritiseras från vänster för att inte vara tillräckligt intersektionella (kritiken gäller ju att de glömt bort klassperspektivet). Men det spelar egentligen inte så stor roll.



Det är inte den första filmen jag ser på temat, och det lär inte vara den sista heller.

För oss som inte tillhör den intersektionella vänstern är det nog hög tid att försöka slänga det oket. 2015 blir förhoppningsvis det året då alltfler inser det absurda i den väg våra politiker valt. Det intersektionella tänkandet genomsyrar i stort sett all media, allt som inte är naturvetenskap eller teknik på våra högskolor (men tyvärr ganska mycket av det även där) samt mycket i vår kultur.

Och hur ska man göra? Genom att ifrågasätta den rådande doktrinen och kräva fakta, avskalade från teorier, och från fler och nya infallsvinklar.


Uppdaterat: Såg just en tweet av Erin Pizzey, samma anda

Sweden feminist Foreign policy declares all men must sit down to pee.

— Erin Pizzey (@erin_pizzey) 3 januari 2015

Det spelar inte så stor roll huruvida det är sant eller inte. Det här är nog bara början.

Ofta tar jag mig en promenad genom Tantolunden...

...och jag tänker: "Det talas så mycket om att Stockholm är överbefolkat. Men här finns ju massor av outnyttjad plats."

Det där med manshat...

Vilken tur att det finns en ideologi som med metafysisk argumentation kraftfullt förklarar vilka som ansvarar för all ondska i världen.

✨quality journalism✨ pic.twitter.com/XDLqsPN65W

— shoe (@shoe0nhead) 1 januari 2015

Och vilken hjälte hon är som försöker att inte dras med till fullo i denna ideologi.

Gott nytt 2015 på er.

"Förklara för mig hur du kan säga emot" forts

Förra inlägget handlade om min kollega, med en postmodernistisk syn på tillvaron, och exempel på hur man gärna bortser från sådant som är rimligheter, men gärna lägger till generella resonemang.

Idag ska det handla om Frida Boisen och hennes ganska märkliga artikel från häromveckan. Hon fick en hel del kritik för detta, bl.a. av professorn i juridik, Mårten Schultz:

Det här var nog årets sämsta text om ett rättsfall: vulgär, tendentiös och ärkekonservativ http://t.co/nGnwigm2mt

— Mårten Schultz (@martenschultz) 29 mars 2014

Programmet Medierna hade försökt att nå henne för en kommentar. De lyckades efter en vecka. Här är hennes svar (28:40). Jag tycker nog intervjuaren kunde ha pressat henne mer, inte minst eftersom hon svarar, som hon läst domen trots att hon erkänner att hon inte hade det, utan bara gått på hörsägen.

Men jag låter er själva ta ställning till hur relevant hennes resonemang är.

Uppdaterat: Viktig text föll bort från tidigare. Nu är den kompletterad och förhoppningsvis okej.

"Förklara för mig hur du kan säga emot"

bad jag en gång en försvarare av postmodernism, "varför du försvarar sådant som är helt osannolikt, uppenbara påhitt och efterhandskonstruktioner."

"Du har fel", fick jag till svar. "Jag tycker dessa berättelser är trovärdiga, eftersom de ju så tydligt visar på hur maktstrukturerna fungerar i praktiken."

Med denna korta inledning lämnar jag över till Dan Josefsson om Quick.